Bosnienkriget
Karadzic fast - men varför tilläts dödandet pågå år efter år? Vilka är de skyldiga?
-------------------------
Slobodan Milosevic dog i fängelse i Haag i mars 2006, Radovan Karadzic greps nyligen men fortfarande går den störste förbrytaren fri - Ratko Mladic, överbefälhavare för de bosnienserbiska styrkorna och huvudansvarig för massakrerna i Srebrenica och Foca sommaren 1995.
Nyligen hävdade Carl Bildt, svensk utrikesminister, i en debattartikel i SvD juli 2008, att det var politiska förhandlingar som skapade vilja att avtala om fred, som slöts i september 1995 i Dayton, Ohio.
Man kan förstå Bildts vilja att framhäva sina egna insatser som EU-medlare men utan militärt tryck mot de bosnienserbiska styrkorna hade de aldrig gjort några förhandlingsmässiga eftergifter, menar många bedömare, bland annat dåvarande överste Ulf Henricsson, chef för den första nordiska bataljonen i Tuzla hösten 1993 till våren 1994.
”När den nordiska FN-bataljonen kom i strid med bosnienserbiska förband grep statsrådsberedningen in med sina skrivbordsstrateger och reservkaptener och drog undan stödet för den svenske bataljonschefen” skriver Erik Pierre, fd ambassadör i Sarajevo.
Dåvarande statsminister var Carl Bildt.
Bosnienserberna och deras höge beskyddare i Belgrad, visste att EU inte skulle agera militärt. Detta ledde till ett allt mindre respekt för FN:s så kallade ”fredsskapande” uppdrag och slutligen massakrerna i Foca och Srebrenica, så kallade ”safe areas”.
Uppåt 250 000 dödades i Jugoslavienkonflikten. En bosnisk soldat letar i listor efter anhöriga. Travnik, Bosnien mars 1994.
I FN-resolutionen om dessa sägs att FN skall avskräcka från attack. När den holländska bataljonen i Srebrenica märker att bosnienserbiska styrkor går över gränsen begärs flygunderstöd hos FN-ledningen. Men dessa avslås fem gånger under tiden 6 till 11 juli 1995 av den franske högste chefen för UNPROFOR General Javier, som tidigare förklarat att fullföljandet av mandatet att skydda befolkningen är underordnat säkerheten för FN-trupperna...
Listan över feghet, undfallenhet och uppenbara brott mot sin militära uppgift kan göras lång.
Exempelvis en svensk chef för gränsövervakningsstyrkan mellan Bosnien och Serbien-Montenegro 1994-1995 hävdar att inga militära transporter sker mellan Serbien och den bosnienserbiska republiken. I varje fall inte under dagtid. De största vägarna kontrolleras bara mellan nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Därmed hävdas att Serbien inte understöder bosnienserberna och följdaktligen är det ett inbördeskrig varvid det folkrättsligt finns svagare argument för internationell inblandning. Att Serbien hela tiden, fram till 2001, betalade bosnienserbiska arméns löner, bortsågs ifrån.
Eller efter granatattacken mot marknaden i Sarajevo 1994, som då var helt belägrad av bosnienserbiska styrkor, med 70 döda och 200 sårade. En sofistikerad utrustning flygs in för att fastställa varifrån granater avlossas. Den används aldrig av UNPROFOR.
Dock finns en klar linje under hela kriget och det ledde till att många hävdade att NATO-alliansen riskerade att spricka liksom hela det transatlantiska samarbetet mellan Europa och USA, där viljan att militärt gripa in till bosniernas försvar var omfattande. USA hävdade framgångslöst linjen bland annat att vapenembargot - som främst drabbade Bosnien då hela förra jugoslaviska armén var under serbisk kontroll - borde brytas.
Högkvarter Bosniska armén, Travnik. Chanslösa utan vapen.
För relationerna mellan USA och främst Storbritannien, hos vilka Serbien fick det främsta stödet, var ytterst ansträngda under de år bosnienkriget varade. Viljan hos USA att ingripa militärt var ytterst begränsad med en ny administration och efter Somalia-händelsen 1993 och man försökte in i det längsta anse att balkankriget var ett europeiskt problem.
Därmed var det inte bara Milosevics, Tudjmans, Karadzic och Mladic fel att denna egentliga struntkonflikt så urartade utan även att Europa inte klarade av att hantera denna.
Anledningarna var politiska och historiska missbedömningar.
En omfattande redovisning av den brittiska Bosnienpolitiken, bland annat av historikern Brendan Simms, pekar på att regeringen Major ansåg att det var Serbien som höll nyckeln till stabiliteten på Balkan. Detta förklarar deras ovilja till att hejda serbernas framfart och kan i viss mån förklara regeringen Bildts undfallenhet att agera mot de andra EU-länderna, i början på 90-talet var ju EU-integration ett huvudtema och senare, efter den borgerliga valförlusten hägrade posten som EU:s utrikespolitiske talesman.
Många gånger hördes frasen ”men on the ground” från brittiskt och franskt håll som skäl till att avstå från flygbombningar. Det hävdades - även av svenska militärer - att terrängen var svår, artilleri och en mängd marktrupper behövdes, serbernas styrka var för stor etc - allt för att rättfärdiga inaktivitet.
Storbritannien under regeringen Major kunde nästan ostört styra det internationella samfundets politik mot Balkan genom att se till att de hade det största truppbidraget till UNPROFOR samt en hög profil inom Säkerhetsrådet, EU och NATO.
Men ändå kunde John Major i underhuset i augusti 1992, efter att de serbiska dödslägren i Trnopolje och Keraterm blivit kända, hävda att det inte fanns något inhemskt stöd för större mängd brittiska trupper i Bosnien för en lång tid framåt.
Hundratusentals fördrevs. Här en familj med sitt "utvisningsbeslut" i ett flyktingläger
Det brittiska stödet till den serbiska politiken framgick klart, som David Owen, EU:s medlare så talande uttrycket det på flygfältet i det belägrade Sarajevo i december 1992: ”Don’t live under this dream that the West is going to come in and sort this problem out. Don’t dream dreams.” Detta var - minst sagt - ett rakt slag i ansiktet för de försvarslösa Sarajevoborna.
Det är inte förvånande att senare Milosevics försvarare i Haag hävdade det att han fått ett ”grönt ljus” av höga brittiska företrädare i början av kriget, och Majors politik gentemot Bosnien - som många anser att Storbritannien spelade den ledande rollen i att förstöra - kritiserades hårt av bland annat förra premiärministern Thatcher.
Massakern i Srebrenica kunde slutligen ena USA som ihop med att den franske presidenten Mitterand ersatts av Chirac, skapade ett tryck på militära åtgärder som inte ens Storbritannien kunde stå emot. Bidragande var också det kroatserbiska sammanbrottet efter en med USA:s hjälp upprustad kroatisk armé.
Men huvudsakligen är klart att ett optimalt utnyttjande av FN:s fredsskapande militära resurser under det fastslagna mandatet hade hindrat Karadzic och Mladic att begå mycket av de brott de senare blev skyldiga till.
© Lennart Berggren augusti 2008
tillbaka hem
to homepage
Axiom Film&TV
mobile phone + 46 708 103890
email: mail(emailsymbol)axiomfilm.com