Begränsad självständighet för Kosovo enda lösningen.
Efter NATO-interventionen våren 1999 sköts beslutet om Kosovos status - en självständig stat eller fortsatt delrepublik i Serbien - på framtiden. Detta var högst olyckligt för både befolkningen och stabiliteten på Balkan. Resultatet av detta ser vi idag.
Hade man på ett tidigt stadium gett Kosovo en villkorad självständighet, helt fri från serbiska republiken men med det internationella samfundet som ansvarigt för vissa funktioner, hade utvecklingen varit avsevärt bättre på alla plan. Tyvärr skedde ej detta.
Bakgrunden till NATO-interventionen var de flagranta brotten mot den albanska majoritetens mänskliga rättigheter som begicks av den serbiska regeringen och dess maktapparat. Dessa hade begåtts under årtionden i forna Jugoslavien under Tito men eskalerade under Milosevic som utnyttjade de därför uppflammande motsättningarna mellan serber och etniska albaner i delrepubliken i politiska maktsyften.
NATO-interventionen var inte laglig då säkerhetsrådet ej gett sitt godkännande. Men den var högst legitim då förtrycket av kosovoalbanerna var avsevärt, alla diplomatiska möjligheter att lösa det eskalerande våldet var uttömda och det faktum att efter interventionen förtrycket av kosovoalbanerna upphörde och de hundratusentals fördrivna kunde återvända.
Men sedan har Kosovo gravt misskötts av det internationella samfundet. FN skapade UNMIK, en övergångsadministration, och KFOR, en internationellt sammansatt styrka, skulle ansvara för säkerheten. Men osäkerheten över Kosovos framtida status skapade spänningar mellan de olika politiska ledarna, och även inom det internationella samfundet självt. UNMIK har dessutom agerat högst ineffektivt och i flera fall varit korrumperat. KFOR har visat sig vara ovilliga eller icke kapabla att stoppa våldet mot de etniska minoriteterna.
Detta har lett till uteblivna ekonomiska investeringar, både inhemskt och internationellt, vilket resulterat i en skyhög arbetslöshet och åtföljande uppkomst av kriminella nätverk som i frånvaron av ett starkt juridiskt fungerade system kunnat upprätta baser för knarkhandel, trafficking och smuggling.
Förhoppningarna som fanns att en ny, mer demokratisk regering i Serbien konstruktivt skulle samverka för att hitta en acceptabel lösning på Kosovos situation, har inte infriats. Mycket lite har förändrats i Serbien där president Kostunica ofta har utnyttjat serbnationalistiska stämningar och vi ser idag ett återfödande av dessa krafter. Rättegången mot Milosevic har haft väldigt lite genomslag för att få befolkningen att inse vilka brott som begicks av deras forna ledare i deras namn, och rättegången har istället framställts av serbisk media som en rättegång mot folket i stället för de kriminella handlingar dess politiker utfört. Därav de starka demonstrationer vi nu ser i Serbien för ett bevarande av Kosovo som ett "serbiskt moderland", vilket egentligen få serber bryr sig om.
Alternativet som framställs i FN:s resolution 1244 där Kosovo skall fortsätta ingå i Serbien-Montenegro, med till och med serbisk polis inom Kosovo, är orealistiskt. Dels med tanke på de brott de serbiska myndigheterna begått, dels motsägs FN-stadgans första artikel där folkens rätt till självbestämmande slås fast: "All peoples have the right to self-determination". Dessutom saknas nu viljan från alla håll att hitta en konstruktiv lösning. För övrigt talar mycket för att den påtvingade Serbisk-Montenegrinska statsbildningen knappast kommer att överleva någon längre tid.
En delning av Kosovo där de norra delarna infogas i Serbien kan knappast accepteras av den albanska majoriteten då stora naturtillgångar skulle hamna utanför deras område, och detta skulle kunna leda till en dominoeffekt över hela Balkan. Till exempel riskerar då våldet att åter blossa upp i Presevodalen i Serbien, där albanerna då skulle kräva anslutning till ett albanskt Kosovo.
Det alternativ som den Internationella Oberoende Kommissionen, som skapades på initiativ av statsminister Göran Persson i augusti 1999, kom fram till bäst skulle ge stabilitet inom Kosovo och även regionen, var en begränsad självständighet.
Ansvaret för tull, finanser, polis, juridiska systemet, förfoganderätten över allmänna egendomar, flygtrafik, vägar etc skulle flyttas över från UNMIK till Kosovos myndigheter som då har möjligheter att fatta och ta ansvar för egna beslut. Det leder till en avsevärd förenkling i processen och den ekonomiska och politiska utvecklingen kommer att snabbt gå framåt, vilket öppnar möjligheter för många att återvända.
I motsats till full suveränitet, som i dagsläget vore oacceptabelt för den serbiska minoriteten och vilket knappast FN:s säkerhetsråd skulle godkänna, innehåller en begränsad självständighet starka krav på Kosovos regering att skydda sina minoriteter, avhålla sig från våld samt inleda regionellt samarbete. Detta skulle övervakas av internationella trupper med ansvar för gränsbevakning och minoritetsskydd, som i takt med att situationen stabiliseras, kan reduceras för att i framtiden resultera i full självständighet.
Kosovo är ett delat samhälle och kommer att behöva en internationell säkerhetsnärvaro under en lång tid. Men Sverige bör starkt agera för en snar lösning på den konstitutionella krisen, annars riskerar situationen enbart att förvärras.
tillbaka hem - back to homepage
Axiom Film&TV
mobile phone + 46 708 103890
email: mail(emailsymbol)axiomfilm.com