Afghanistan - ingen strategi

Augusti 2009

När jag som en av de första journalisterna kom till Kabul direkt efter Talibanregimens fall i november 2001 fanns en enorm framtidstro hos afghanerna. Nu skulle en demokratisk regering väljas, biståndsprojekt starta och de miljontals flyktingarna återvända för att bygga upp det krigshärjade landet.
Men det blev inte så. USA prioriterade jakten på alQaeda och talibaner och sökte därför stöd hos de forna afghanska krigsherrarna som betalades och beväpnades och blev än starkare. Den nyvalde presidenten Karzai gavs inga befogenheter eller budget och var i stort sett maktlös. Säkerhetsstyrkorna ISAF fick först 2004 mandat att verka utanför Kabul men de nationer som ställde upp var högst ovilliga att på allvar bekämpa krigsherrar eller droghandel. Sverige, liksom Tyskland ställde upp med trupp men i de norra delarna som ansågs mest säkra och där risken att förlora soldater var minst.

Även om miljarder anslogs internationellt så fattades kapaciteten hos myndigheterna i Afghanistan att genomföra projekten och de hindrades också av USA:s prioriteringar, vilka var först att jaga efter binLadin, sedan Irak. Nationsbyggande var det inte tal om och krigsherrarna, framför allt den mäktige Mohammad Fahim,motsatte sig både avväpning av sina styrkor eller skapandet av en självständig afghansk armé. Tyskland skulle ansvara för utbildning och uppbyggande av polisen, Italien för det juridiska systemet men båda misslyckades katastrofalt. EU har varken stått emot USA tillräckligt mycket eller ens velat axla sitt ansvar för Afghanistan.
Följden blev enorm misshushållning av biståndsmedel och en ännu större korruption. Uppbyggnaden av landet uteblev, droghandeln med vallmoodling och opieproduktion exploderade och finansierade krigsherrarnas operationer och Karzai har varit högst ovillig att riskera sin presidentplats genom att rensa ut dessa från den politiska makten eller att genomföra rättsprocesser mot alla forna krigsförbrytare.

Nu står landet åter inför ett presidentval och mycket tyder på att Karzai med den genomkorrumperade Fahim som sin vicepresidentkandidat kommer att bli omvald. Även om en mer reformvillig kandidat vinner, saknar den politiska ledningen möjligheter eller maktmedel att på allvar förbättra det civila samhället.

Få afghaner har tilltro till sina politiska ledare. Fattigdom och arbetslöshet tvingar många att ansluta sig till talibaner och andra motståndsgrupper som med opiepengar kan betala för soldatlöner eller för bombuppdrag.

Då säkerhetsläget försämrats har USA utökat sina militära styrkor och begär även mer trupp av övriga länder. Sverige har sagt sig beredda att bidra med ytterligare soldater till upp emot 855 man trots att attacker mot ISAF kraftigt ökat de senaste åren. Men den miljard per år som den svenska militära insatsen idag kostar har medfört få förbättringar i deras verksamhetsområde.

Istället för utländska soldater till en årlig kostnad av mer än 2 miljoner per man, borde sedan länge uppbyggandet av professionella och välbetalda afghanska säkerhetsstyrkor ha prioriterats, då dessa kan skapa en uthållig säkerhet till en bråkdel av kostnaden.

Dagens afghanska soldat- eller polislön på bara ett par hundra dollar i månaden gör att de som på dagtid låtsas bekämpa kriminella, på nätterna sköter drogtrafik eller lägger ut vägbomber.

Det krävs stora påtryckningar internationellt via indraget ekonomiskt eller militärt stöd på den som nu får presidentmakten i Afghanistan. Krigsherrarnas ekonomiska och politiska makt måste strypas och ett starkt civilt samhälle med ett oberoende rättsväsen byggas upp. Detta kan till någon del återskapa afghanernas förtroende till sin politiska ledare.

Fast det är viktig att hålla i minnet att Afghanistan är ett väldigt efterblivet, traditionsbundet och religiöst styrt samhälle. Att bryta motståndet till flickors utbildning eller kvinnors förbättrade ställning kommer att ta generationer. Misstron är allmän mot utveckling i västerländsk mening och talibanernas krav på traditionell islamsk sharialag, kommer länge att fortsätta stödjas.

Men situationen måste framför allt ses i ett mycket mer komplicerat och hotande, regionalt perspektiv. För grannlandet Pakistan, i praktiken styrt av militären sedan delningen 1947, är hotet från Indien det överskuggande. Konflikten om Kashmir har flera gånger varit nära att eskalera till fullt krig mellan de båda kärnvapenländerna. Pakistan har stöttat militanta islamistiska grupper som fört ett lågintensivt krig inne i indiska delen och därvid har ett till Pakistan välvilligt styrt Afghanistan setts som ett viktigt stöd i ryggen. Som det senaste halvårets strider visat, bland annat i Swatdalen och Waziristan, gränstrakterna mot Afghanistan, är pakistanska armén ovillig att bekämpa de taliban- och alQaeda-grupperingar som agerar i Afghanistan jämfört med de som utgör ett direkt hot mot Pakistan.

I provinsen Baluchistan i Pakistan har talibanerna sedan länge haft en bas och åtnjutit stöd, främst via säkerhetstjänsten ISI. Där har militanta islamister från bland annat Europa utbildats och sedan slussats in i Afghanistan liksom vapen och ekonomiskt stöd från främst Gulfstaterna.

USA:s stöd till Pakistan för dess deltagande i dess ”krig mot terrorn” har ytterligare förvärrat situationen. Den pakistanske journalisten och afghanistanexperten Ahmed Rashid anger att upp emot 80% av de mer än 11 miljarder USD sedan 2001 från USA har gått till armén som nu är en stark ekonomisk maktfaktor i landet. De vapensystem som köpts för dessa pengar, bland annat ”Erieye” från svenska Ericsson och SAAB för 8 miljarder kronor, är för försvar mot Indien, inte att bekämpa talibanska militanta grupper. Den överlägset största delen av pakistanska armén är grupperad vid gränsen mot Indien och Pakistan utesluter tillbakadraganden därifrån.

En ny amerikansk politik under Obama har dock ökat trycket på Pakistan att stärka de civila demokratiska institutionerna och förbättra samhällsservicen i gränsområdena. Detta motverkar stödet till talibanerna samtidigt som armén avkrävs större engagemang mot de militanta extremisterna.

Men även Indien måste avhållas från att försöka skaffa sig mer inflytande i Afghanistan genom sin säkerhetstjänst, något som ses som ett hot av Pakistan, och pressas återuppta förhandlingar om Kashmir och övriga förtroendeskapande, konkreta åtgärder med grannen. Indiens avsikt att starkt öka slagkraften i sitt flygvapen, eventuellt med ett stort köp av svenska JAS-plan, är förstås i det läget ej önskvärt.

Politiska förhandlingar med moderata delar av talibanrörelsen kan leda in dem i en fredlig politisk process och därvid separera dem från de mer militanta. Men Ryssland liksom Kina har starkt motsatt sig detta, väl medvetna om vilken potentiell fara det skulle utgöra mot de Centralasiatiska diktaturregimernas existens vilka de håller under armarna. Förtrycket i dessa länder utgör en stark grogrund för militanta islamistiska rörelser och deras aktioner går givetvis in i norra Afghanistan och utgör ett ökande hot mot bland annat de svenska ISAF-styrkorna.

Ett starkt samordnat internationellt engagemang är en nödvändighet och ett första steg kunde vara, som bland annat Rashid föreslår, att etablera en kontaktgrupp med regionens länder, auktoriserat av FN:s säkerhetsråd, där dispyter och misstro kan arbetas bort. Afghanistan måste bygga upp myndigheter som kan förbättra samhällsservicen, bekämpa korruption och tribalism och återskapa förtroendet hos befolkningen. I allt detta bör klara mål och realistiska tidplaner finnas för uppföljning liksom en försäkran om därmed internationellt trupptillbakadragande.

Först när detta arbete börjar ge resultat är det meningsfullt att utöka den svenska truppen, annars riskerar vi att få hem stupade till ingen nytta, för ISAF-styrkorna ses mer och mer som en ockupation som håller en korrupt regim under armarna.
Sverige har ett mångårigt, starkt humanitärt engagemang i Afghanistan men tyvärr ger de pågående vapenaffärerna oss små möjligheter att pressa de mest inblandade länderna till konstruktivt samarbete. Jag har därför små förhoppningar om att EU i den nära framtiden kommer att spela en drivande roll, men på sikt måste regionens instabilitet arbetas bort.
För hoppet hos afghanerna om en bättre framtid finns fortfarande, trots allt. Men ett förlängt krig, ytterligare i desperation insatt trupp utan en klar politisk process med alla inblandade, kommer bara att öka dödstalen, regionens instabilitet och hotet mot vår egen säkerhet.

se reportage om bybesök av de amerikanska trupperna "Nakah Combat Outpost" engelsk version dec 2007

--------------------------------------------------------

tillbaka hem back to homepage

Axiom Film&TV
mobile phone + 46 708 103890
email: mail(emailsymbol)axiomfilm.com