Afghanistan   provinsen Nuristan         september 2005




Det är småkallt i guvernörens hus sent på eftermiddagen trots att hettan är tryckande i övriga Afghanistan i början av september. Men Parun i provinsen Nuristan ligger på 2500 meters höjd och hela dagen gick åt för att skumpa hit i fyrhjulsjeep längs en slingrig, brant klippstig med Parunfloden dånande långt nedanför.

-Det finns inga exakta uppgifter hur många som bor i Nuristan, säger infoministern tvekande och försöker ringa på interntelefonen till grannhuset, men ledningen är trasig.
Nuristan är Afghanistans mest svårtillgängliga provins men sedan några år har man en knappt farbar väg och nu byggs den första skolan här. Stenar staplas på varandra till yttervägg och murlera kladdas in, emellan ligger tjocka träbalkar.
-Det finns varken pojk- eller flickskola alls här så det blir nog en skola för båda, fast det är nog ingen här som kommer att skicka hit sina flickor ändå, förklarar Babrak, entreprenör på skolbygget och skakar på huvudet åt problemen.
Nuristan är otroligt konservativt och underutvecklat och dessutom är skolbygget försenat ett halvår så Babrak tror knappast att det blir någon vinst på bygget.

Allt måste fraktas med fyrhjulsjeep eller åsnor eller bäras på vintern när vägarna knappt är farbara, och priserna fördubblas i och ned frakten.

-Jag ber till Gud att jag inte ska förlora fast det är ändå en vinst i att mitt folk får utbildning. Det är jag glad för, säger han.


Efter en halvtimmes vandring kommer vi till grannbyn Pashki. Nuristan består av tre dalsystem som sträcker sig upp till fyratusen meters höjd.

I dalarna finns fem olika språk och i varje dal finns olika dialekter dessutom.
Svårigheterna att ta sig hit ledde till att provinsen behöll sin hinduistiska tro till slutet av 1800-talet då Shah Abdul Rahman Khan invaderade från Kabul och tvångsislamiserade området.
Vi blir bjudna på en slags fet getoströra med bröd som kallas "Echong"av Seid Rasul, en Pashkibo i de traditionella nuristanska knäbyxorna med benlindor.


Den något ovetenskapliga historien berättar att Nuristaninvånarna är ättlingar till Alexander den stores arméer som drog igenom området på väg mot Indien på 300-talet före kristus, men många har faktiskt utpräglade blå ögon.
-Nere i dalen fanns en plats med två statyer, en manlig och en kvinnlig, som tillbads, säger Seid och återger vad hans farföräldrar berättat.
-Satan vilseledde dem och gjorde att de oftast fick vad de bad om. Därför hade de en stark tro och ville inte bli muslimer, säger han.


Husen är byggda uppe på de branta sluttningarna med stödpelare, typiskt för Nuristan, och nere i dalen odlar man majs och vete och har djuren på vintern.
-Nu har vi korna och fåren uppe i bergen där de betar gräs, vi går upp ibland och hämtar ned ost och yoghurt och sånt, säger han.
Vi sitter i "mottagningsrummet" som är ett rum med bruna lerväggar och en liten kamin, på vägen hänger en sotig fotogenlampa. Till mottagningsrummet tar man enligt afghansk sed emot besökare. Bara män, kvinnorna håller sig gömda inne i husen.


Går de ut någon gång och möter en okänd man sveper de sjalar om huvudet, hukar sig ned och vänder sig bort.

-Hur länge vi har bott här i dalen... åååh, tvekar Seid och kliar sig i skägget.
-Så länge alla känner till, minst tjugo generationer.


Sifferuppgifter är inte att lita på när befolkningens läs- och skrivkunnighet ligger runt 0 (noll...!) procent, men valet kommer ändå att hållas här. Byarna har fått några upplysningsbesök av tjänstemän som delat ut informativa broschyrer med mycket bilder.
-Vi är glada över valet, för får vi våra represenanter i parlamentet i Kabul kommer vi att kunna göra vår röster hörda därborta säger Seid. Det tycker också Safar som torkar lite ostsmet ur skägget och dricker grönt te där vi sitter på mattorna på golvet.
-Får vi en bra regering i och med valet så kommer de att ge oss fred och utveckling som i andra provinser, säger han.
Men Rahimullah är medveten om Afghanistan och Nuristans dåliga ekonomi.
-Själva kan vi inte bekosta någonting alls, kommer någon utveckling betalar regeringen men de har knappast råd heller, säger han.
Fattigdomen i Afghanistan märks speciellt i Nuristan. I provinsen finns bara åtta enkla kliniker, inget sjukhus. Efter ytterligare lite klättring uppför visar Doktor Hazrat Shah i Pashki runt i det inhyrda huset med tre rum som nu tar hand om ett uppemot 40-tal patienter varje dag. Undersökningsbritsen består av fem, sex madrasser staplade på varann.

Hans kollega doktor Hakim sätter sig tungt vid skrivbordet.
-Det största problemet är brist på pengar. Hälsoministeriet i Kabul har knappt råd med medicin, berättar doktor Shah när vi senare slår oss ned ute på terassen i solen. Långt nere under oss brusar Parunfloden.
-Det är mest undernäring och tuberkolos här men även magsjukdomar, lunginflammationer och självklart är barnafödandet ett stort problem. Du kan se hur vägarna ser ut, säger doktor Shah och pekar nedåt.
-Blir det problem måste man ta folk på hästar eller till och med bära dem i två eller tre dagar och ibland dör patienterna halvvägs. br> Doktor Shah skakar på huvudet. I dagarna fick Svenska Afghanistankommittén i uppdrag av hälsoministeriet att ansvara för sjukvården i hela provinsen. Programmet kommer att starta i höst men ekonomi och att få personal att jobba här är stora problem.
-Vi har inte råd med kvinnliga doktorer, de måste ha mycket högre lön eftersom de också måste ta med sig manligt beskydd hit, och vem vill bo här? Det tar fjorton timmar att gå över till granndalen, och det är förresten omöjligt från december till mars, suckar doktor Hakim.
-För en månad sen dog fem, sex barn i byn Kantiwar av magsjukdom som spreds på grund av dålig hygien. Det fanns ingen klinik där och vi kom dit efter sju timmars vandring. Tänk dig, okunskapen, inga skolor, barnadödligheten en av de högsta i världen...
-Valet är bra men vad kan en ny regering göra? Det kommer att ta tid…





tillbaka hem

Axiom Film&TV
mobile   phone   +  46   708   103890
email:     mail(emailsymbol)axiomfilm.com