Södra Thailand         januari 2006


       


Thailands undangömda krig

-Pooom, pom…
Han tar sikte, gör en avtryckargest och pekar bakom min axel och sen menande ned på hyrmopedens båda backspeglar. I södra Thailand är det bra att ha uppsikt då man åker omkring på de små vägarna som ringlar sig mellan byar och gummiplantager. De flesta skjuts ihjäl av attentatsmän bakifrån då de åker moped, det vanligaste fordonet här.
Den lilla affären är bara några hyllor med varor och en kyl i ett trähus inklämt mellan bananträden vid vägkanten och på bänkar sitter några män och slöar i middagshettan. Fukten och värmen fick mig att stanna till här för en dricka, speciellt då ett rödvitmålat trästaket med taggtråd överst utgör en provisorisk vägspärr där jag står.
Våldsdåden, bomberna och säkerhetsstyrkornas terror har fått befolkningen i de fyra muslimskt dominerade södra provinserna Songkla, Pattani, Yala och Naratiwat att leva i skräck. Därför igår när jag var ute med min muslimske tolk, vägrade han stanna av rädsla vid den affären som ägs av thaispråkiga buddister och vi bara for förbi. ”Det kan hända att de skjuter först och frågar sen”, menade han.
    I byarna runtomkring pratar de malaj och de blåaktiga bergen, som skymtar söderöver mellan träden, ligger i Malaysia. Men nyfikenheten fick mig att ta en tur hit ändå idag.
-This war no good, säger affärsägaren och skakar på huvudet och ger tillbaka några thailändska baht i växel. Deras engelska är högst begränsad.
-No work, no rubber, pooom... säger en av männen och gör en liknande pistolgest som affärsägaren. Jag lyckas förstå att de nu är alltför rädda för att våga ge sig ut på plantagerna och samla in flytande gummi eller frukter.
   
Längre nedåt vägen, förbi den andra vägspärren ett hundratal meter bort, svänger en thailändsk armejeep med maskingevär på taket häråt och stannar till vid affären. Jag ler mot soldaterna ute på patrullrunda, pekar mot min kamera och tar några bilder innan de har hunnit protestera och sparkar sen fort igång mopeden.
Mer än 1300 har dödats enligt officiella uppgifter, förmodligen många fler, i ett till synes meningslöst våld sedan januari 2004. Då attackerades ett militärt vapenförråd av förmodade muslimska separatister. Den thailändska regeringens svar blev hårt, undantagstillstånd infördes och säkerhetsstyrkor kunde godtyckligt arrestera och misshandla misstänkta upprorsmän. Nu finns närmare 40 000 säkerhetsstyrkor i de södra delarna.
Detta förvärrar den diskrimination och tvångsassimilation som muslimerna här länge upplevt av de thailändska myndigheterna, mycket beroende på deras nedlåtande attityd.

  -Vi muslimer har behandlats som andra klassens medborgare, säger Ahmed, en engelskalärare och bjuder på te i skymningsmörkret i sitt hus när jag träffar honom inne i staden Naratiwat.
-Vår kultur respekteras inte, inget satsas här och myndigheterna är slöa och korrumperade, menar han.
-Det handlar inte om religionsmotsättningar i grunden, säger Abdul Rahman Samad, tidigare mångårig ordförande i Södra Thailands muslimska råd.
-Det är helt enkelt de historiska problemen med myndigheterna som nu har ökat och spårat ut, säger han.

   
Våldet från båda sidor ökar. Buddistmunkar och myndighetspersoner attackeras. I oktober 2004 i byn Tak Bai skjöts ett tiotal muslimska demonstranter ihjäl av säkerhetsstyrkorna och ett åttiotal dödades av kvävning när ett tusental arresterade skulle fraktas iväg till häkte.
-Domstolarna och åklagarväsendet i södra Thailand fungerar inte. Det finns många fall av tortyr för att framtvinga bekännelser och de åtalade får inte tillgång till läkare eller försvarsadvokater i rättegångarna, säger Pornpen Kongkachornkiat, styrelsemedlem på Amnesty i Bangkok.
I mars 2004 tvingades Soomchai Neelapaijit, en framstående muslimsk advokat, in i en bil av polis. Han hade påstått att flera av hans klienter misshandlats och torterats av polisen och är sedan dess borta. En polis fick nyligen ett ringa straff för bortrövade. Thailands premiärminister Thaksin Shinawatra medgav att myndighetspersoner mördat advokaten men hans kropp har inte hittats. FN:s människorättskommittée har skarpt kritiserat hur hans fall har skötts.
En advokat jag träffar senare i Bangkok vill vara anonym och hävdar att han blivit hotad då han ofta försvarar misstänkta muslimska separatister.
-Jag fick höra av några att det fanns ett meddelande till mig: ”Du kan fortsätta jobba som advokat men håll tyst. Pratar du med media kommer samma sak att hända dig som med advokat Neelapajit”.
-Jag vet inte från vem hotet kom men jag har mina misstankar, säger han.
Internationella organisationer kritiserar skarpt undantagstillståndet och att myndigheterna har ”svarta listor” över mestadels muslimska ungdomar, utan att någon misstanke presenterats. Civila har beväpnats i medborgargarden vilka man har liten kontroll över. Ihop med smuggling av narkotika över gränsen och övrig kriminalitet skapas ett explosivt klimat.
Rykten gör gällande att internationella muslimska terrororganisationer, bland annat ”Jeemai Islamiyah” som låg bakom Balibomben, fått fäste här och samarbetar med några av de organisationer som verkar bland muslimerna i södra Thailand.
-Vi har många tusen bland befolkningen därnere som vill kämpa militärt för vår sak men vi har inget samröre med terrorister, förnekar Kastori Makhota som är ”utrikesansvarig” för befrielseorganisationen PULO i Sverige.
-Helst vill vi lösa konflikten genom förhandlingar men Thailands regering visar ingen vilja till att lyssna på oss.
Jeepen är omsvärmad av knattrande mopeder och kryssar långsamt på gatorna ut ur staden Naratiwat. Vägen går längs stranden och kraftiga vågor slår in mot de milslånga sandstränderna. En storm de sista dagarna har fått regnperioden att dröja kvar fastän den normalt skulle ha varit över i mitten av januari och mellan regnbyarna skyndar vi oss in hos Najmuddin Umar, muslim och tidigare parlamentsledamot för ”Thai Rak Thai”, regeringspartiet som i de södra provinserna förlorade sista valet stort.

-Jag arresterades av polisen. Någon hade blivit torterad att säga att jag var inblandad i attackerna, helt utan bevis. -Men jag släpptes ganska snabbt. Det var politiska motståndare som rykte i några trådar, tror jag.


Najmuddin skrattar och pekar på efterlystaffisherna på väggen bakom sig.
-Jag tror att få här vill ha självständighet. De flesta anser att allt borde lösas politiskt, säger han.

    Längre upp på vägen är det kö. Metodiskt går polisen igen bilarna. Unga militärer hänger vid vägkanten med automatgevären slängda över axeln. Jag lämnar fram passet och min tolk blir avkollad mot en lista med misstänkta.
I byn Tanyonglimo ställer Pree, ägaren till tehuset vi har slagit oss ned i, fram glas med sött mjölkte och slår sig ned.
-Jag, min fru och yngre son var i köket då på kvällen och såg ingenting.
Han gör en gest inåt över axeln och glasen klirrar när vi rör om. Solen har brutit fram och en militärjeep fullastad med beväpnade soldater passerar sakta förbi.

-Några män sköt med automatvapen och vi kastade oss ned på golvet, berättar han om händelserna i september förra året när två bybor sköts ihjäl på hans tehus.
-Direkt efteråt dök två civilklädda soldater upp och vi i byn misstänkte att de låg bakom beskjutningen för de hade vapen i sin bil, berättar han.
De två soldaterna togs som gisslan och de uppretade byborna, trötta på allt meningslöst våld, barrikaderade vägen genom byn. Förhandlingar började med myndigheterna där byborna krävde en förklaring till soldaternas närvaro. Men sen gick allt snett, på morgonen dagen efter dödades gisslan av okända.
-Jag vet inte vilka, de var inte här från byn, menar Pree och skakar på huvudet. En kort diskussion bryter ut i tehuset, ingen vet varifrån de kom eller vilken grupp som låg bakom. Veckan därpå arresterades flera i byn av polisen, bland annat Prees äldre son, som fortfarande sitter fängslad.
-Jag besöker honom någon gång i veckan. Några anklagelser har inte framförts än mot honom, suckar Pree.
Några hus längre ned är situationen likadan. Ku Yoh:s son är också fängslad. Vi sitter i ett kalt rum på några mattor på cementgolvet, en symaskin står i hörnet. Barn klänger runt Ku Yoh och längre in slamrar det från kastruller.


-De säger att han ska släppas om två veckor, sen säger de ännu en månad och så håller det på. Ku Yoh har svårt att hålla gråten borta men blir tröstad av Ni Moh Tingi, en annan kvinna.

-Jag är sömmerska.
Hon pekar mot symaskinen.
-Jag blev också arresterad och släpptes nyligen efter fem månader i fängelset. De påstod att jag sydde kläder åt attentatsmännen...
Kvinnorna brister ut i skratt.
-Vi bara hoppas att det ska bli fred och slut på dödandet, säger de.










tillbaka hem

Axiom Film&TV
mobile   phone   +  46   708   103890
email:     mail(emailsymbol)axiomfilm.com