Irak - svår situation för flyktingarna December 2015
Emira och Maha är bara några av 12.000 i Takiyalägret söder om Bagdad.
I Irak beräknas enligt FN mer än 3 miljoner vara flyktingar i sitt eget land. Terrororganisationen IS framryckning förra sommaren drabbade främst den sunnimuslimska minoriteten i nordvästra delen av landet. Nu när irakiska armén ihop med shiamuslimska milisgrupper börjar återta områden, betraktas dels de kvarvarande sunnimuslimerna som ”förrädare”men även de som flydde och vill återvända, får svårigheter. I Takiyalägret söder om Bagdad bor sedan mer än ett år 12.000 personer med en oviss framtid
--------------------------------------------------------
Bara sotsvarta ramar återstår av tälten, pinnarna som reser sig ur den svartgyttjiga röran av brända kläder och lera ser ut som tunna skelett. Natten till idag, då jag besöker Takiyalägret starx söder om Bagdad har det varit en brand i en del av lägret. 20 tält med lika många familjer, totalt 113 personer, är nu borta. Ingen blev skadad men alla flyktingarnas ägodelar är borta.
Hem förstört, sedan tält nedbränt.
-Vi hörde hur de började skrika i ett tält längre bort mitt i natten, berättar Saadie Radda.
-Det var en fotogenkamin någon råkade välta som startade branden.
Hon letar i röran efter kökssaker och hittar en kniv som hon lägger ihop med några brända kastruller. Hon suckar.
-Vad ska vi göra nu, undrar hon.
-Vi vill bara hem, säger hon.
I flyktinglägret Takiya ett tiotal kilometer söder om Bagdad bor 2.000 familjer i lika många tält sedan mer än ett år. Totalt blir det 12.000 människor, alla flyktingar från de sunnimuslimska provinserna i nordvästra Irak, ett område som erövrades av Islamska staten förra sommaren.
-Granatbeskjutningen av vår by blev så svår att vi tog barnen och flydde ut i öknen. Vi trodde att vi skulle kunna vara där en stund och sen komma tillbaka hem, men de började skjuta på oss även där. En av mina kusiner skadades och ingen kunde hjälpa honom. Efter några dagar kunde vi ta honom till sjukhuset, men där dog han, berättar Emira, en flicka i 20-årsåldern, om dagen när terrororganisationen Islamska staten attackerade deras hemby, och fortsätter:
-Jag såg dem. De hade svarta halsdukar runt ansiktena så man såg bara deras ögon.Vi blev rädda och gav oss iväg, säger Emira.
Tälten, som är blåa plastpresenningar uppspända över metallramar, står tätt ihop. Emellan löper smala gångar med upptrampad lerjord. I somras var det närmare femtio grader hett, sedan kom hösten med skyfall och allt blev lervälling. Nu har kylan börjat sätta in.
-Igår tvättade jag mina kläder och hängde ut dem på tork. Imorse när jag tog in dem, var det is på dem. Tälten är riktigt kalla på nätterna nu, säger Emira.
Lägret är uppdelat i två delar, en del för de som kommer från provinsen Salahaddin, den andra för Anbarprovinsen. Lägret ligger på privat mark och med dålig standard. I ett kök över en gaslåga lagas en slags linssoppa i en stor gryta. Soppan får lägerinvånarna sedan hämta i skålar. Vatten finns i cisterner och toaletter ligger i cementhus runtom. En skola har anordnats med stöd från FN men det är den enda servicen flyktingarna får.
I oktober regn som förvandlade allt till lera, nu kyla som blir allt värre.
För de irakiska myndigheterna verkar inte ta sitt ansvar. Om det beror på bristande organisationsförmåga, korruption eller sekteristiskt tänkande av en regering dominerad av shiamuslimska partier gentemot de sunnimuslimska flyktingarna, kan man bara spekulera i. De utlovade ekonomiska nödbidragen på två utbetalningar på ungefär 700 euro var har flyktingarna bara delvis fått.
-När vi går till myndigheterna säger de ibland att de inte har några pengar. Ibland säger de att våra namn inte finns med på utbetalningslistorna och en del gånger säger de att våra uppgifter inte är korrekta, säger Abu Abid, en skäggig man i sextioårsåldern.
Stämningen blir upprörd.
-Vår hemby befriades från Islamska staten i juni, för snart ett halvår sedan och det är inga strider där längre, men vi får inte återvända, säger Abu Salim ilsket.
-Jag var där själv och frågade militären och de sade att det inte finns terrorister där längre men att de inte får låta någon komma tillbaka förrän regeringen i Bagdad ger tillstånd, och det har de inte gjort än, säger Abu Abid.
-Vad har vi gjort oss skyldiga till? Om vi inte är irakier, så släng oss ner i helvetet, annars lös våra problem, uppmanar Abu Salim myndigheterna och tillägger:
-Vi föredrar att dö framför att fortsätta leva såhär.
Idag i Irak finns flera hundratusen organiserade i olika milisgrupper, främst från de shiareligiösa partierna, och det är de som nu står för huvuddelen av den militära kampen mot IS. Enligt rapporter är milisgrupperna fientliga mot de sunnimuslimska byinvånarna och anklagar dem för samröre med terroristerna och vill ogärna ha dem tillbaka i sina hembyar. Flyktingarna får därför stanna kvar här.
Några kvinnor försöker baka bröd i en primitiv ugn men i brist på gasbrännare eldar de med palmkvistar uppblandade med sopor. Plaströken sotar in i bröden.
-Idag finns 3,2 miljoner internflyktingar i Irak och Internationella Röda Korset försöker stödja dem med basförnödigheter. Inför vintern delar vi ut jackor, fotogenvärmare och även matvaror, liksom vi gjorde i somras, säger Saif Salem på Röda korset som nu har en utdelning i lägret.
Utdelning av filtar, kaminer, plastmattor... av Internationella Röda Korset/Halvmånen ICRC.
Hundratals flyktingar har delat upp sig i två långa köer, en för män och en för kvinnor. De visar upp sina legitimationer, blir registrerade och får sedan gå vidare till stora packar med filtar, kaminer och
plastmattor som de får.
Vid några kartonger sitter en äldre dam, helt klädd i svart, och ser uppgivet på utdelningen.
-Ärligt, vi behöver ingenting, säger Rasmiya Abdallah, den äldre damen.
-Det vi behöver är att kunna få återvända hem, det är allt vi vill, säger hon och är nära att falla i gråt.
Men Takiyalägret är bara ett av flera läger i Bagdad. Maryam alHadra är ett annat, i Zayouna, i norra delen av staden. Här bor enbart kristna, huvudsakligen från Ninevedalen norr om Bagdad, och ca 200.000 kristna har nu flytt därifrån. Lägret är betydligt bättre organiserat. Vita småhus, containrar, uppställda i långa rader, 200 st, med en familj i varje. Varje hus har ett litet badrum, ett kök och ett sovrum. I ett av dem bor familjen Kamel men bara sonen Carles är hemma.
-Islamska staten intog vår hemby och de vill tvinga mig att konvertera till islam men jag vägrade. Då misshandlade de mig. De hängde mig upp och ner och slog sönder mitt ben, säger han, drar upp ena byxbenet och visar.
Carles hängdes upp och ner och fick benet sönderslaget av Islamskla statens "soldater".
Även ett år efteråt ser man svullnaden, vänstra benet är nästan dubbelt så tjockt som det högra. Här i Bagdad har de varit i ett år.
-Vad kommer ni att göra nu, undrar jag.
-Vi kommer att lämna Irak. Det finns ju ett beslut från EU att de kommer att ta emot alla kristna nästa år, det läste vi på nätet, på Facebook någonstans, säger han.
Utanför leker barn i kvällen. Kylan lägger sig och belysningen längs lägergatorna tänds.
-Vi är ursprungligen från Bagdad, säger Katrina Esshak. Bredvid henne leker barnbarnen, den minsta ligger och sover i en liten barnsäng och kramar ett gosedjur i sömnen. Enligt folkräkningen 1997 fanns det 1,3 miljoner kristna, idag i Irak finns det hälften, även om det med en naturlig utveckling borde ha funnits nära två miljoner nu.
-2006 hotades vi av shiamilis att vi skulle dödas om vi inte flydde. Vi tvingades sälja vårt hus. Vi fick förstås knappt något för det och flydde till Ninevedalen. Förra året kom islamska staten och nu är vi tillbaka i Bagdad, igen. säger hon.
Julgran i containerlägret Maryam alHadra, Bagdad.
Utanför har det blivit kolmörkt. En julgran lyser i hörnet i deras vita kontainerhus.
© Lennart Berggren / Axiom Film December 2015