Irak   träskmarkerna återfår livet  -     juni 2006

Luftkonditioneringen har för länge sen gett upp i den gamla Toyotan. Vinden som kommer in genom de öppna bilfönstren känns som från en jättelik varmluftspistol. Det är en bra bit över 45 grader hett och grusvägen vi åker på går spikrakt högt uppe på en lång vall. På ena sidan torra buskar och sand, på andra vatten och vass, ibland passerar vi långsmala båtar med folk som kastar ut nät i vattnet, ibland några små lerhus som skulle kunna vara övergivna om det inte vore för boskapen, kor och getter, utanför.
-Här var vatten tidigare, några meter djupt, säger Hassan Halwely, mannen bakom ratten, och pekar ut genom fönstret över den torra sidan. Hassan var flykting i Australien i tio år och kom tillbaka hit för två år sedan. Vi träffades i staden anNasriya för några dagar sedan och då lovade han att visa mig ut hit.
-Jag var tvångsinkallad soldat i Iraks arme under första Gulfkriget, berättar han.
-I slutet av kriget gjorde vi här i södra Irak uppror mot Saddam, men det gav inget, så vi flydde in i träskmarkerna och förde gerillakrig härifrån under några år tills regimen torrlade markerna. Då lyckades jag fly utomlands, säger han.
Floderna Eufrat och Tigris bildar ett stort träskområde innan de flyter ihop i ”Shat-alArab”, havsviken som mynnar ut i Persiska viken. Här har människor, ättlingar till sumererna, sägs det, bott i tusentals år och behållt och utvecklat en speciell kultur för att överleva. Fiske och vattenbufflar gav föda och bränsle och husen byggdes av vass. Området var otillgängligt och att hitta rätt med de långsmala båtarna bland vassöarna krävde att man var uppvuxen här. Så för den shiamuslimska befolkningen där familjen och klanerna betydde mycket mer än lojaliteten mot en stat, var motståndet mot Saddamregimen kompakt.

Förgäves försökte Saddam kuva befolkningen men först efter att uppemot 20 000 kvadratkilometer träsk torrlagts under mitten av 1990-talet lyckades det. Flera hundra tusen människor tvingades iväg till omkringliggande städer eller utomlands.
-Vi fick 24 timmar på oss att fly. Vi var tvungna att lämna allt, må Saddam brinna i helvetet för evigt, förbannar Eda Lafta, en dam insvept i en ”abaya”, ett svart tygstycke.
Efter en timmes bilåkande från anNasriya i riktning sydöst har öknen långsamt gett vika för mer och mer vatten på båda sidor. Vi har stannat vid en övergiven pumpstation för att fråga efter vägen. På ena sidan vägen ser man pumphuset halvdränkt i vattnet, på andra sidan sticker de metertjocka rören ut i kanalen. Genom att bygga flera stora kanaler dit vattnet från floderna pumpades upp och leddes förbi, torrlades träskmarkerna.
-De stal allt;smycken, boskap, radioapparater! När vi flydde hade vi inte ens 1 000 dinarer, jag svär, utbrister Ali Amu, en man i traditionell vit, fotlång skjorta och huvudduk.
-Vi flydde till Kut, jag fängslades i tre år där, sen tog vi oss till Iran och bodde i ett läger. Efter Saddams fall kom vi tillbaka hit med en gång.
Ali Amu viftar med handen mot ett par små öar med några lerhus ett par hundra meter bort. Från ingenstans har en liten folksamling bildats runt oss, en del har vattendunkar i händerna.
-Vi väntar på tankbilen med dricksvatten, den borde vara här snart, förklarar Eda.
Direkt efter befrielsen från Saddamregimen i april 2003 stoppades pumparna, dammluckorna öppnades och vattnet och folket återvände. Nu har ungefär två tredjedelar av området återfått vatten, enligt officiella uppgifter. Men inte till sitt vanliga djup, bara någon meter, och grundvattnet ger ännu inte drickbart vatten till befolkningen, så hit kommer en tankbil var tredje eller fjärde dag.
-Vi har inget rent vatten, inga jobb, ingen elektricitet, hjälp oss, klagar Ali Amu och bjuder över oss till släktens hus i tron att vi på något sätt ska kunna förbättra deras tillvaro.

Båtarna kallas ”tarada” och är smala och kränger lätt. Utsidan är tätad med en asfaltliknande substans. En man i aktern stakar oss fram genom det meterdjupa, klara vattnet. Jag sticker ned ett finger och smakar, inget saltvatten. Många sjöväxter filtrerar miljontals människors avlopp som orenat leds rakt ut i Eufrat och Tigris, standarden i Irak är närmast som ett u-land.
Men växt- och djurlivet har återvänt och långsamt återskapas ett unikt ekosystem: fiskar, räkor, ormar och två grå hägrar tittar på oss, oberört som om de ägde stället där vi glider förbi under högljutt prat. Mina reskamrater är närmast euforiska över synen.
-Helt otroligt, säger Hassan och svettas i värmen.
Några ankor kvackar iväg när båtfören skjuter upp i gyttjan och ett gäng barn stormar nedför strandbrinken mot oss.
-Tidigare fanns ingen skola, men sen något år får barnen undervisning, förklarar Ali Amu.

Flera miljoner dollar har satsats av utländska miljöstiftelser och irakiska regeringen i program för att återskapa träskmarkerna och underlätta återflyttningen, men få vill lämna ett liv med elektricitet i städerna för en outvecklad landsbygd utan jobb.
-Jag fångar lite fisk och min fru väver traditionella vassmattor, men vi har sex barn. Vi klarar oss inte, klagar Hassan Abdalla.
-Jag är den ende i min familj som återvänt, men det beror på att många i min släkt torterades ihjäl under Saddam, säger Hassan, och visar ryggen med långa röda ärr efter slagen.
Vi står uppe i Abra, den lilla byn strax utanför närmsta staden Tar. Några kor råmar och röken från en bakugn sticker i halsen. Hassans fru trycker upp platta degstycken på sidorna och plockar ut glödheta runda bröd, en fisk grillas på kolen i botten.

-På vintrarna under regnen går det inte att resa någonstans, vägarna är bara gyttja, säger Raad Hussein, en man i trettioårsåldern.
-Och här finns inga jobb, bara i Tar, men dit kommer man inte då. Vi behöver asfalt på vägarna här, säger Raad.
-Jag är glad att vattnet är tillbaka, tack Gud, menar Hashushe Gata, en äldre kvinna.
-Men vi vill ha rent vatten, önskar hon och Raad drar upp ärmen och visar sin arm med stora utslag.

-Det är på grund av det dåliga dricksvattnet, menar han.
Planer finns för att skapa en nationalpark, liksom att främja småskalig industri i träskmarkerna. Men det är osäkert hur mycket de irakiska myndigheterna, som för närvarande har andra, mer angelägna problem, kan satsa här eller hur mycket träskmarkerna kan återskapas. Stora områden är nu uppodlat och oljefyndigheter som ska exploateras sätter effektivt stopp för återfyllningen. Men det största problemet är att vattnet i floderna Eufrat och Tigris inte längre räcker, alltför mycket avleds i dammar för bevattning längre upp i Irak eller i grannländerna Syrien och Turkiet.

Shamel Hussein Sheda rycker på axlarna och stakar oss vant tillbaka i sin båt. Grodorna börjar kväka i eftermiddagen, men hettan är lika tryckande.
-Hellre bo här än med bomberna och dödandet i Bagdad, menar han.

tillbaka hem    to homepage

Axiom Film&TV
mobile   phone   +  46   708   103890
email:     mail(emailsymbol)axiomfilm.com