Palestina antiterroristbarriären - februari 2004
De står lite avvaktande och väntar på andra sidan, med väskor, barn och några säckar fulla med grönsaker. Kvinnorna tittar bortåt på mannen som kommer mot dem. Han viftar uppgivet med handen.
-Gå tillbaka, de släpper inte förbi några nu, ropar han.
-Vi kan väl försöka, menar en av kvinnorna i gruppen.
-Nä, det är ingen idé.
Högtalaren på militärjeepen skrapar till:
-Gå hem, bara blåa kort släpps in. Gå hem.
-Vänta, stanna, kanske det går ändå, argumenterar en annan av kvinnorna men det hörs att hon redan har gett upp.
-Det finns taxibilar däruppe nu. Jag vet en annan väg, ganska kort. Det är ingen idé att slösa tid här, säger mannen och tar tag i säckarna och hivar upp dem på axeln.
Med suckar tar de andra barnen och väskorna. En tyst svordom kommer över en av kvinnornas läppar.
-Jag hatar allt det här...
Armeringsjärnen som sticker ut ur cementblocken är bra att ta tag i, och någon har lagt några plankor som trappsteg så man kommer upp, och över. Småbarn lyfts från hand till hand, och egentligen blir det svårt bara högst upp när folk möts. De som ska ut, och de som ska in. Tidigare i byn Abu Dis, som nu egentligen är en hel stadsdel så här i utkanten av Jerusalem, sade man "bort" och "hem" när man menade byn. Nu passar "ut" och "in" bättre, byn har de sista månaderna blivit ett fängelse, allt mer stängt.
Cementblocken, tre, fyra meter höga, verkar meningslöst utplacerade på högkant tvärs över gatan som leder upp från Abu Dis. På båda sidorna står taxibussar och väntar. Tidigare körde de bara förbi men nu måste alla passagerare ut och klämma sig förbi på sidan där man kan klättra över för att sen, om man får tillstånd av de israeliska soldaterna vill säga, kunna fortsätta ned till Jerusalem.
Soldaterna, unga värnpliktiga killar, står och munhuggs med en del av taxichafförerna. Musik skrålar ur en radio och de petar med automatgevärspiporna lite trött och på måfå mot folk som försöker passera och vinkar dem till sig.
-Du där, kom hit.
ID-kort visas fram och väskor rotas igenom på en del. Andra går bara förbi, vissa skickas tillbaka över barriären.
Längre ned inne i centrum har barriären blivit ofantlig, en grå, massiv betongmur som gör människorna bredvid den till dvärgar. Några unga män står och hänger.
-Se hur muren sluts, dag för dag. Åtta meter hög, vem kan klättra över den?
-Det kommer att bli som att bo i ett zoo. Liksom, du äger mark men marken finns bakom muren. Vad ska du då med den till?
Salah Ayad låser upp ytterdörren. Huset är stort och luktar cement. Marmorgolvet är nylagt och det ekar i trapporna när vi går högst upp och ut på taket. En sju, åtta kilometer bort glänser guldkupolen på Klippmoskén i Jerusalem. Nedanför oss breder Abu Dis husgytter ut sig.
-Just nu står det stilla, jag tror inte de vet exakt hur muren ska gå. Här runt huset, eller på den andra sidan, den västra. Försvarsdepartementet ska besluta snart.
Salah pekare nedåt, runt det nyrenoverade hotellet som hans släkt har investerat en hel del i.
-Vi är tio familjer Ayad här, säger han.
-Sex av oss betraktas som Jerusalembor och har blåa ID-kort, vi fyra andra, som jag, betraktas som Västbanksbor och har oranga. Men alla som bor här är araber, palestinier, och gränsen till Israel går sex kilometer bort. Mitt hus hamnar på Jerusalemsidan av muren, och dit får jag inte gå. Och hur ska jag komma över en 8 meter hög mur in på andra sidan där jag har mitt jobb?
Bakom honom ringlar sig en grå betongorm genom husen och parkerna. Träd har skyfflats undan av grävmaskinerna och lyftkranarna står tysta och spanar ut över Abu Dis. Från andra sidan ringlar en annan orm mot oss. Betongelementen ligger upplagda i det som en gång var husets trädgård nedanför oss.
-Vi äger marken här, och där borta, säger Salah och pekar på området där muren kommer att mötas, och slutas.
-Ja men, har ni fått någon kompensation för marken av Israeliska staten, frågar jag. Salah bara tittar på mig.
-Vi har en advokat, och har ansökt om att få en grind i muren, på vår egen mark, så att barnen kan komma till skolan, svarar han.
-För två veckor sen fick vi veta att det blir en grind, men inte här i området. Kanske nere vid Oljeberget, kanske.
Han ser tyst bort och fortsätter.
-Förmodligen blir vi snart tillsagda att flytta, våra hus kommer nog att rivas. Av säkerhetskäl.
Det är säkerhetsskäl som Israel anger som orsak att man nu är i full färd med att upprätta ett omfattande system av stängsel, taggtråd, murar och vägavspärrningar, en barriär på uppemot 700 kilometers längd. Meningen är att stoppa palestinska terrorister, självmordbombare, från att ta sig in i Israel och genomföra attentat. Men barriären löper inte längs med stilleståndslinjen från efter kriget 1948, den så kallade gröna linjen, utan på vissa ställen långt in på det som av FN anses vara ockuperat, palestinskt territorium, för att på så vis också gå runt de israeliska bosättningarna på ockuperat område.
-Vi bygger stängslet på vårt eget område, skriver minister Uzi Landau, tidigare Israels säkerhetsminister, i ett pressmeddelande.
-Judeén och Samarien, Västbanken, är vårt hemland, fortsätter han.
-Om inte palestinierna gillar det, så får de väl sätta sig ned med oss och förhandla, som alla andra gör runt om i världen.
FN:s generalförsamling har beslutat att Internationella domstolen i Haag om cirka tio dagar ska börja avgöra om barriärbygget långt in på ockuperat område strider mot folkrätten.
Men protesterna växer även inne i Israel, vars högsta domstol fått nära 500 överklaganden av sträckningen. Till och med ett flertal fd toppmän inom Israels fruktade säkerhetstjänst, Shabak, kritiserar dragningen som i ett flertal fall kommer att omcirkla byar och städer och omöjliggöra en ekonomisk och social utveckling i de palestinska samhällena.
Men minister Landau öppnar för en ny dragning av barriären, efter förhandlingar som, enligt honom, borde sluta med att bosättningarna på ockuperat, palestinskt område får vara kvar.
-Om vi kommer överens så kan vi helt enkelt flytta stängslet, skriver han och fortsätter:
-De judar som bor på Västbanken hindrar inte freden, liksom den miljon araber som bor inne i Israel. Jag anser att den symmetrin ska behållas.
Jag antar att minister Landau knappast ens för en sekund har tänkt sig att judarna i bosättningarna på Västbanken ska bli framtida palestinska medborgare, för att bevara symmetrin eftersom araberna i Israel är israeliska medborgare.
Det börjar bli kallt och mörkt uppe på taket, och ett lätt regn börjar falla. Salah har tröttnat på att visa mig runt, deprimerad av hela vansinnet runt honom.
-Barriären löper runt hela Abu Dis. Tag grinden söderut, mot Betlehem, den var stängd hela förra veckan. Ingen kom igenom. Så vi 100.000 människor här kommer att vara instängda av de soldater som står vid fyra grindar, och öppnar och stänger som de behagar.
-Behöver du sjukhusvård snabbt, för här finns inget, eller brandkår om det brinner, komma till universitetet, göra affärer…
Salah rycker på axlarna. Vi letar oss i mörkret ned genom det som skulle bli ett hotell och ut på gården, fullbelamrad av betongblock. Skorna sjunker ned i leran.
-De flesta som blir instängda är ungdomar, och redan nu är arbetslösheten nära 60%. Det finns ingen framtid, bara förtryck, säger Salah.
-Allt kommer att explodera här.
film in Quicktime format, download at www.apple.com/quicktime/download
Article in English: Daily life at the West Bank / Dagliga livet på Västbanken
Pictures: A passage through the "anti-terrorrist barrier" at Abu Dis, Eastern Jerusalem.
tillbaka hem - back home
Axiom Film&TV tel + 46 13 103890
mobile phone + 46 708 103890 sat phone + 88 216 212 40810
email: mail(emailsymbol)axiomfilm.com